Pärlan.
Varför är jag så svag?.
Jag vill ju vara stark.
I torsdags var vi o sa hej då till Jennifer, jag kunde dock inte säga farväl, utan sa att vi ses snart igen, Dagarna efter begravningen har varit som mardrömmar, jag gråter hela tiden förutom i skolan o helst inte bland folk. I lördagskväll o söndagskväll brast de totalt, jag grina o grina, förlåt att jag e så svag. Jag har verkligen försökt trösta människor, hela begravnignen tröstade jag olika personer, jag klarar o trösta de gör jag. Jag vill bara hjälpa, men när jag är ensam så vill de sig inte längre. De gör fysiskt ont i hjärtat, vet inte om jag kanske inbillar mig men ibland känns de som ngn tar tag i de o krampar om de, de gör ont, ont på riktigt. Förlorar jag en männíska till såhär så kommer jag inte orka mer, då är de inte värt de. Jag älskar mina vänner, min familj o mina ponnysar. När jag sitter och skriver de här har jag en liten snällboll på msn som säger att den inte vill leva mer, att den inte orkar mer, att den kämpat mot hårda slag i 6 år. Jag klarar inte o förlora en till. Stanna hos mig nu, snälla. Jennifers begravning och bortgång har fått så mkt konsekvenser. Men hon vet att vi älskar henne ändå, våran lilla pärla. Jag ska inte älta mer egentligen, snart är den vanliga Carro/Claes/Claeson/Caroline vad ni nu kallar mig tillbaka och då starkare än innan. Men jag vet inte hur länge de kommer ta, men jag lovar att någon gång kommer ni träffa henne igen, hon den glada typen! Våren -08 Caroline.
Iaf, i lördags firade vi Hannibanni, och då fyllde också Sofie år, grattis små näsor <3
Och på fredag blire mys med bästaste älskade vännerna, Jag Älskar Er Mest Av Allt <3
Och så åker jag till Thailand på tisdag, jag e fan livrädd, känns äckligt overkligt.
Hmm, ja.. Peppe var så himla fin i Dressyren idag, älskling! Jag är stoltis över vackraste på jorden, och polo är också vackrast, dom är mina ögonstenar och ingen kan ta de ifrån mig.
Sen när jag o Axén kommer hem eller ska jag säga Axel, =) så är de julfest, whoppi :)
Och på Söndag är de GodisHoppet, eller GodisCupen eller va de nu heter hihi :) kanonkul iaf!
På torsdag ska jag o Thulin till björlanda kyrka o titta på jennifers blommor.
Och imorn o fredag ska jag o joffsentoffsen simma, <3
Puss på er sötnosar, jag älskar er <3
Tjingen! :)
Lycka ända ut i fingerspetsarna, jag vill ha tillbaka Lycka! <3
Jag vill ju vara stark.
I torsdags var vi o sa hej då till Jennifer, jag kunde dock inte säga farväl, utan sa att vi ses snart igen, Dagarna efter begravningen har varit som mardrömmar, jag gråter hela tiden förutom i skolan o helst inte bland folk. I lördagskväll o söndagskväll brast de totalt, jag grina o grina, förlåt att jag e så svag. Jag har verkligen försökt trösta människor, hela begravnignen tröstade jag olika personer, jag klarar o trösta de gör jag. Jag vill bara hjälpa, men när jag är ensam så vill de sig inte längre. De gör fysiskt ont i hjärtat, vet inte om jag kanske inbillar mig men ibland känns de som ngn tar tag i de o krampar om de, de gör ont, ont på riktigt. Förlorar jag en männíska till såhär så kommer jag inte orka mer, då är de inte värt de. Jag älskar mina vänner, min familj o mina ponnysar. När jag sitter och skriver de här har jag en liten snällboll på msn som säger att den inte vill leva mer, att den inte orkar mer, att den kämpat mot hårda slag i 6 år. Jag klarar inte o förlora en till. Stanna hos mig nu, snälla. Jennifers begravning och bortgång har fått så mkt konsekvenser. Men hon vet att vi älskar henne ändå, våran lilla pärla. Jag ska inte älta mer egentligen, snart är den vanliga Carro/Claes/Claeson/Caroline vad ni nu kallar mig tillbaka och då starkare än innan. Men jag vet inte hur länge de kommer ta, men jag lovar att någon gång kommer ni träffa henne igen, hon den glada typen! Våren -08 Caroline.
Iaf, i lördags firade vi Hannibanni, och då fyllde också Sofie år, grattis små näsor <3
Och på fredag blire mys med bästaste älskade vännerna, Jag Älskar Er Mest Av Allt <3
Och så åker jag till Thailand på tisdag, jag e fan livrädd, känns äckligt overkligt.
Hmm, ja.. Peppe var så himla fin i Dressyren idag, älskling! Jag är stoltis över vackraste på jorden, och polo är också vackrast, dom är mina ögonstenar och ingen kan ta de ifrån mig.
Sen när jag o Axén kommer hem eller ska jag säga Axel, =) så är de julfest, whoppi :)
Och på Söndag är de GodisHoppet, eller GodisCupen eller va de nu heter hihi :) kanonkul iaf!
På torsdag ska jag o Thulin till björlanda kyrka o titta på jennifers blommor.
Och imorn o fredag ska jag o joffsentoffsen simma, <3
Puss på er sötnosar, jag älskar er <3
Tjingen! :)
Lycka ända ut i fingerspetsarna, jag vill ha tillbaka Lycka! <3
Begravning..
Imorn är ingen dag jag ser fram emot.. Alls... Jag vill egentligen inte änns gå dit, men hade kännt mig skyldig om jag lät bli, Jag gör de för dig Jennifer, för att jag saknar dig och för att på något sätt få ett svar. Jag vill bara förstå att du har de bra, men jag fattar fortfarande inte varför.. är de någon som gör de egentligen..
Ibland blir jag så arg på dig Jennifer, så arg att jag bara kokar.. Men den ilskan håller inte många sekunder, du var ju våran Barbie, jag vill inte börja älta igen, men jag saknar dig så himla mycket, att de gör ont. Älskar ju dig!
Jag kan inte sova om nätterna längre, ljuset, de mörka hemska ljuset jag aldrig ville se har börjat gå upp. Du är borta. Herregud du är borta. Jag fattar inte. Kommer jag någonsin fatta? Hmm.. Hur ska man kunna ta farväl av en vän man kännt 3½ år, som man egentligen borde kunna känna 70 år till... 70 ÅR!!! Livet är inte rättvist, de va Carina en helt underbar människa, och nu du.. Vem är de nästa gång? Jag vill inte veta.. Jag är omringad av underbara människor, ska dom bara poppa bort en efter en nu, eller vad är tanken? Är de ett mönster? Ska man lära sig något av de här? Är de isåfall värt de? FAAAAAAAAAAAAN. Kunde man gjort något liksom?
Igår var Tim och hälsade på Jennifer.. Fast de va inte Jennifer, hon är någon annanstans nu. En plats vi inte förstår oss på ännu, men han fick hälsa på hennes skal. Jag hade också velat göra de. Men fy sjutton för o våga, alla mardrömmar jag fått efteråt hade ju inte änns hjälpt med terapi.. Ne fy, jag beundrar honom som gjorde de. Jag vill vara stark, jag vill våga, jag vill orka klara detta. Men de gör jag inte. När tar smärtan slut? Jag har mina vänner som stöttar, och världens bästa mamma, men så fort jag är ensam, då händer de ngt. Jag inbillar mig se henne här och där. Eller inbillar man sig verkligen, de är en sån stark känsla som säger kolla åt höger, kolla åt höger, kolla åt höger, så kollar man, o så ba vafan? snabbt tillbaka en bit med blicken, var de Jennifer som stod där? De kan vara vart som helst, mest i hagarna, Miraldis sommarhage flest ggr, är de hon? Jag tror de.. Jag vill tro de och jag gör de. På något vis känns de bra. Vad som inte känns bra är att ha förlorat någon såhär.. De händer bara på film, eller i bok. Inte i verkliga livet eller hur? Hon kommer vakna snart eller? Sånt går genom huvet hela tiden.. Jag hatar de. För jag vet att de inte är sant, sanningen är att hon är död. Men hennes själ finns lite här o där när den eller ja..Hon känner för de, men mest är hon med miraldi, hon är ofta och kollar på träningarna också, de är skönt att hon fortfarande gillar gymkhanan. Såklart hon gör men jag menar att hon fortfarande är intresserad, sen vill hon väl kolla till oss andra också, så vi mår bra. Hon var ju sån, andra i första rummet. Hur som helst. Jag saknar henne redan, och de är först imorn vi ska säga Hejdå. Jag vill inte säga Hej då, jag kommer säga, vi ses, Barbie <3
Nu till de lite roligare, Jag o peppe ska träna imornkväll, whoppi :D
Nattis ska träna polo, yey! Hon o polo kommer bli oslagbara hehe! Bäst helt enkelt :)
Nu ska jag va social mot Josefin, pusspuss på er sötnosar <3
Jennifer Erlandsson Cooper, Miraldi, gymkhana. De var lycka! <3
Ibland blir jag så arg på dig Jennifer, så arg att jag bara kokar.. Men den ilskan håller inte många sekunder, du var ju våran Barbie, jag vill inte börja älta igen, men jag saknar dig så himla mycket, att de gör ont. Älskar ju dig!
Jag kan inte sova om nätterna längre, ljuset, de mörka hemska ljuset jag aldrig ville se har börjat gå upp. Du är borta. Herregud du är borta. Jag fattar inte. Kommer jag någonsin fatta? Hmm.. Hur ska man kunna ta farväl av en vän man kännt 3½ år, som man egentligen borde kunna känna 70 år till... 70 ÅR!!! Livet är inte rättvist, de va Carina en helt underbar människa, och nu du.. Vem är de nästa gång? Jag vill inte veta.. Jag är omringad av underbara människor, ska dom bara poppa bort en efter en nu, eller vad är tanken? Är de ett mönster? Ska man lära sig något av de här? Är de isåfall värt de? FAAAAAAAAAAAAN. Kunde man gjort något liksom?
Igår var Tim och hälsade på Jennifer.. Fast de va inte Jennifer, hon är någon annanstans nu. En plats vi inte förstår oss på ännu, men han fick hälsa på hennes skal. Jag hade också velat göra de. Men fy sjutton för o våga, alla mardrömmar jag fått efteråt hade ju inte änns hjälpt med terapi.. Ne fy, jag beundrar honom som gjorde de. Jag vill vara stark, jag vill våga, jag vill orka klara detta. Men de gör jag inte. När tar smärtan slut? Jag har mina vänner som stöttar, och världens bästa mamma, men så fort jag är ensam, då händer de ngt. Jag inbillar mig se henne här och där. Eller inbillar man sig verkligen, de är en sån stark känsla som säger kolla åt höger, kolla åt höger, kolla åt höger, så kollar man, o så ba vafan? snabbt tillbaka en bit med blicken, var de Jennifer som stod där? De kan vara vart som helst, mest i hagarna, Miraldis sommarhage flest ggr, är de hon? Jag tror de.. Jag vill tro de och jag gör de. På något vis känns de bra. Vad som inte känns bra är att ha förlorat någon såhär.. De händer bara på film, eller i bok. Inte i verkliga livet eller hur? Hon kommer vakna snart eller? Sånt går genom huvet hela tiden.. Jag hatar de. För jag vet att de inte är sant, sanningen är att hon är död. Men hennes själ finns lite här o där när den eller ja..Hon känner för de, men mest är hon med miraldi, hon är ofta och kollar på träningarna också, de är skönt att hon fortfarande gillar gymkhanan. Såklart hon gör men jag menar att hon fortfarande är intresserad, sen vill hon väl kolla till oss andra också, så vi mår bra. Hon var ju sån, andra i första rummet. Hur som helst. Jag saknar henne redan, och de är först imorn vi ska säga Hejdå. Jag vill inte säga Hej då, jag kommer säga, vi ses, Barbie <3
Nu till de lite roligare, Jag o peppe ska träna imornkväll, whoppi :D
Nattis ska träna polo, yey! Hon o polo kommer bli oslagbara hehe! Bäst helt enkelt :)
Nu ska jag va social mot Josefin, pusspuss på er sötnosar <3
Jennifer Erlandsson Cooper, Miraldi, gymkhana. De var lycka! <3
